Det berättas att kyrkoherde Magnevill var i Skattlösberg i något ärende och mötte Ludvig Eriksson och då strängt påpekade att Ludvig syntes väldigt sällan i Grangärde kyrka och att det borde bli ändring på den saken.
Ludvig blev arg och gick hem och skrev dikten “Min kyrka”:
Min kyrka är den mörka skogen
där furor bilda pelarrad
där ingen mänskostämma höjes
blott trasten sjunger nöjd och glad.
Där känner jag min gud så nära
där ser jag honom överallt.
Hans röst i furors krona susa
i fåglars stämma tusenfalt.
Då beder jag om hjärtats tvagning
från allt vad synd och orätt är
om rena tankar, ödmjukt sinne
att lära det som livet lär
om kraft att frestelserna motstå
och lyssna blott till kristens bud
och på den väg allenast vandra
som för mig närmare till gud.
Då beder jag för den jag älskar
för den jag har av hjärtat kär
men ock för dem som hat och avund
och bittert sinne mot mig bär.
Och mellan furans grenar solen
en ljusets stråle sänder mig.
Guds allmakt med oändlig kärlek
förenad uppenbarar sig.
34 comments for “Min kyrka, Ludvig Eriksson”